S-word
Jag vet detta inte ska vara en emoblogg men jag måste.
Jag orkar inte. Ni har ingen aning om hur ni förstörde mig. Jag var glad, social och skrattade hela tiden, Se på mig nu. Kolla riktigt noga för detta är ditt verk. Jag har 3 vänner som jag verkligen älskar och litar på fullt ut, förlåt nu om jag sårar några andra. Ingen av dom träffar jag dagligen. Förfan, det var 2 månader sen jag träffade den ena. Min klass nu? Ja, den är helt okej men jag är fortfarande utanför. Jag vet att de inte menar det men eftersom jag inte kan ta för mig nog mycket så kan jag inte vara lika delaktig. Jag kan inte släppa in folk på grund av dig. Det hemskaste är att jag fortfarande älskar dig som om du vore min egen syster men du bryr dig för fan inte ett skit om mig. Varför skulle du? Jag var ju så hemsk, det gjorde du ju klart för mig för längesedan. Jag trodde jag var över det men jag inser att det kommer jag nog aldrig att bli. Du har gjort att jag inte vill närma mig nytt folk, du har gjort att jag inte kan lita på folk. Du har gjort så att jag inte kan släppa in folk, inte kan bli älskad för den jag är och inte kan älska andra.
Det är väl egentligen inte ditt fel, det är väl jag som är för svag. Du var min klippa, mitt skydd från stormen. Jag är helt vilse utan dig. Det är därför. Om jag inte våre så himla beroende av dig då, så skulle jag kanske klara mig nu. Du vet inte hur det känns, du vet inte hur jag gråter. Du har ingen aning om hur mitt hjärta är trasigt av ditt svek. Det kan aldrig lagas. Varje gång jag tror jag är bättre får jag ett återfall. Det behöver inte vara något stort. Det kan vara en klassfest ingen har bjudit mig på för att jag är så udda och inte riktigt passar in. Det kan vara två små flickor som leker som om hela världen vore bara deras. Jag saknar dig, jag saknar er alla. Jag vet inte vad jag ska göra. Vill fly, flytta långt här ifrån.
Men vi flyttade, jag var för blyg för att passa in, för udda för att bli pratad med, för mörkt för att märkas. Sedan flyttade vi tillbaka, tillbaka till ingenting. Ser era hus, ser era ansikten. Allt är likadant men inget är detsamma. Får några få gånger av känslan att passa in igen när vi sitter i bussen tillsammans. Men om någon av er läser dethär så vågar ni väl inte sitta i bussen med mig heller. Jag är ju ett psykfall.
Jag passar inte in någonstans. Låt mig bara ta mig upp, innan ni river ner mig igen. Låt mig inte vara med om det bara ska vara den enda gången. Min lärare säger att alla behöver någon, men jag har klarat mig 3 år på egen hand. Det gör ont men jag överlever. Det är mörkt och kallt och ensamt, men jag har mina få små solstrålar som lyser igenom ibland.
Tack mina solstrålar, ni får mig att hoppas.
Så, nu tycker resten av världen att jag är udda.
Linda, Jeanette, Sara. Och självfallet mitt hjärta.
I'm storng on the surface, not all the way through
I've never been perfect, but neither have you
Jag orkar inte. Ni har ingen aning om hur ni förstörde mig. Jag var glad, social och skrattade hela tiden, Se på mig nu. Kolla riktigt noga för detta är ditt verk. Jag har 3 vänner som jag verkligen älskar och litar på fullt ut, förlåt nu om jag sårar några andra. Ingen av dom träffar jag dagligen. Förfan, det var 2 månader sen jag träffade den ena. Min klass nu? Ja, den är helt okej men jag är fortfarande utanför. Jag vet att de inte menar det men eftersom jag inte kan ta för mig nog mycket så kan jag inte vara lika delaktig. Jag kan inte släppa in folk på grund av dig. Det hemskaste är att jag fortfarande älskar dig som om du vore min egen syster men du bryr dig för fan inte ett skit om mig. Varför skulle du? Jag var ju så hemsk, det gjorde du ju klart för mig för längesedan. Jag trodde jag var över det men jag inser att det kommer jag nog aldrig att bli. Du har gjort att jag inte vill närma mig nytt folk, du har gjort att jag inte kan lita på folk. Du har gjort så att jag inte kan släppa in folk, inte kan bli älskad för den jag är och inte kan älska andra.
Det är väl egentligen inte ditt fel, det är väl jag som är för svag. Du var min klippa, mitt skydd från stormen. Jag är helt vilse utan dig. Det är därför. Om jag inte våre så himla beroende av dig då, så skulle jag kanske klara mig nu. Du vet inte hur det känns, du vet inte hur jag gråter. Du har ingen aning om hur mitt hjärta är trasigt av ditt svek. Det kan aldrig lagas. Varje gång jag tror jag är bättre får jag ett återfall. Det behöver inte vara något stort. Det kan vara en klassfest ingen har bjudit mig på för att jag är så udda och inte riktigt passar in. Det kan vara två små flickor som leker som om hela världen vore bara deras. Jag saknar dig, jag saknar er alla. Jag vet inte vad jag ska göra. Vill fly, flytta långt här ifrån.
Men vi flyttade, jag var för blyg för att passa in, för udda för att bli pratad med, för mörkt för att märkas. Sedan flyttade vi tillbaka, tillbaka till ingenting. Ser era hus, ser era ansikten. Allt är likadant men inget är detsamma. Får några få gånger av känslan att passa in igen när vi sitter i bussen tillsammans. Men om någon av er läser dethär så vågar ni väl inte sitta i bussen med mig heller. Jag är ju ett psykfall.
Jag passar inte in någonstans. Låt mig bara ta mig upp, innan ni river ner mig igen. Låt mig inte vara med om det bara ska vara den enda gången. Min lärare säger att alla behöver någon, men jag har klarat mig 3 år på egen hand. Det gör ont men jag överlever. Det är mörkt och kallt och ensamt, men jag har mina få små solstrålar som lyser igenom ibland.
Tack mina solstrålar, ni får mig att hoppas.
Så, nu tycker resten av världen att jag är udda.
Linda, Jeanette, Sara. Och självfallet mitt hjärta.
I'm storng on the surface, not all the way through
I've never been perfect, but neither have you
Postat av: Anna
Erika :'(
räcker-ut-armarna-omfamnar-dig-och-tänker-inte-släppa-taget
