Jag har aldrig varit så rädd tror jag.
Var på trästocks när mamma började ringa, tryckte upptaget för det fanns inte en chans att jag skulle höra något ändå. Tredje gången så hade bandet sluta spela så jag svarade.
"Jag kommer och hämtar dig nu, Holly är spårlöst borta. Jag har kört runt men hittar henne ingenstans."
Gud vad jag ville gråta. Känner mig smått stolt att jag lyckades få ihop det och började planera istället. Hade tänkt be Patrik gå skogen med Hera så kunde jag gå i samhället.. Men kan inte säga att jag tänker positivt automatiskt. Hela bilresan hem såg jag bara framför mig hur jag låg o grät för jag inte hittade henne, eller att hon var påkörd. Eller om någon hade tagit henne, hon följer ju lätt med en främling. Dumma hund, man ska inte vara så glad i folk man inte känner..
Vi svängde in i hamn och vem kommer inte traskande över torget? Jo, min dumma hund. Mamma tvärnitar o jag flyger ut ur bilen. Holly stannar när bilen stannar. "Holly!" Holly viftar på svansen när hon ser mig o kommer springades över vägen. "In i bilen din dumma hund"
Hjärtat har just börjat sakta ner. Min älskling är hemma igen♥